Den första roman från Danmark jag läste - efter HC Andersens sagor! - var Vinterbarn av Dea Trier Mörch. Efter det har jag alltid haft en viss längtan efter danska romaner även om jag numera tappat kollen numera över utgivningen.

Men ibland dyker en dansk roman oväntat upp. Som den här av Helle Helle - vilket festligt namn! - som är den andra romanen av henne som finns översatt till svenska.

Ett okomplicerat och konkret liv med en man är en av Susannes tröstetankar. Hon bor tillsammans med Kim - en man som skriver på sin första roman och det är ett Mycket Viktigt Arbete. Förhållandet tillhör inte det okomplicerade.

En gång hade hon sagt: "Kim, jag tänker lämna dig, för jag vet inte om jag älskar dig. " "Lägg av med dina klichéer", hade han sagt, och det var nog därför hon stannade kvar.

På Susannes jobb finns Ester som snart ska få barn. Problemet är bara att hon kommit på barnafadern med en annan kvinna och därför inte vill bo tillsammans med honom. Och var ska hon bo då? Varför inte hos Susanne och Kim!

Nu satt Ester vid skrivbordet i sovrummet, på en köksstol, bredvid Kim. Han spelade musik för henne och visade bilder. Han letade i datorn och hittade något som hon skrattade åt.

Livet blir inte mindre okomplicerat nu. Susanne får använda sin andra tröstetanke, den att formulera Kims nekrolog.

Hon gjorde den så sorglig att hon började gråta över sin egen tapperhet.

Jag tycker inte alls att det behöver hända mycket i en roman, och det gör det ytligt sett inte i den här boken. Är man mycket för intriger och dramatiska kurvor och vändpunkter ska man nog inte läsa den. Det är som att stå och betrakta vad som sker hemma hos Kim och Susanne och Ester och räkna ut vad de tänker och tycker om saker och ting. Livet är som ett "vänta och se". Och inte sällan skrattar jag trots att allt inte är så lyckat.

Helle Helle har också skrivit boken Rödby-Puttgarden, också den utgiven på Lindelöws förlag. (omslagen ser närmast identiska ut i sin stil, btw. Varför det?)