Den första författaren i skrivarakademins författarsamtal är Torgny Lindgren. 100 förväntansfulla människor sitter och spanar på podiet längs fram. Jag också. Podiet är mycket litet och det gäller att inte flytta stolen det minsta för då kommer den att rasa ner på golvet.

jag vet att jag kommer att sitta och tänka på det hela tiden. Rör dig inte Torgny, rör dig inte!

Han berättar om en normal arbetsdag.

Jag går upp vid sextiden och läser mina morgontidningar. Därefter läser jag böcker. På eftermiddagen besvarar jag brev och läser vidare. Under hela tiden går min skivspelare. Jag går ut på gården och tittar och tar kanske en promenad. Tänker. Det är egentligen då jag arbetar.

Någon frågar vilken musik som spelas och det är i huvudsak klassisk musik. Gärna Mahler. I detta tänker han fram sina berättelser, laborerar och memorerar. Struktur och stora sjok av färdiga texter finns i huvudet på honom.

Om jag inte kan arbeta med minnet på det viset är det meningslöst - då slutar jag att skriva.

Själva nedskrivandet av en roman - för så ser han på det: "skriva ned" - går på omkring 3 månader. Han sätter sig i ett soffhörn med ett A4-block och skriver 10-12 meningar om dagen. Det förvånar mig. Om nu hela romanen är klar i skallen; varför så få ord på en dag? Då måste det finnas något mellan huvudet och pennan som heter formulerande trots allt. Men han ville ogärna tala mer om den kreativa processen utan istället tala om innehållet. Om berättelserna och släkten och om trakterna där böckerna utspelar sig.

Hans språk är lakoniskt eller summerande, menar han: "Det korta sättet att säga något är bra."

Jag skriver på mitt modersmål. Det provinsiella språkbruket och syntaxen ska inte sammanblandas med dialekt. Så här talade min mormor, med detta är jag uppvuxen. [...] Att vara uppvuxen in en läsarbygd betyder att det är bibeln och postillorna som har stark påverkan. Ur de skrifterna läste man varje dag.

Han läser en bit ur Berättelserna och det är behagligt att lyssna på honom. Hans sätt att artikulera och betona orden förstärker berättelsen.

Apropå den senaste boken, Norrlands akvavit, som handlar om en fd frikyrkopastor som tappat tron och nu beger sig till sina fd lärjungar för att tala om att allt han tidigare sagt tyvärr inte är sant säger Torgny Lindgren:

min generation är en generation av avfällingar. Vi har trott och tappat tron på såväl gud som marxismen. Efter oss kommer en generation av nihilister, därför att vi velat bevara dem från all sorts tro. Det betyder att de inte har något att avfalla ifrån, något att förneka, något att brottas med. Det tycker jag är synd. Jag tror man behöver det.

Stolen stod dock stadigt på podiet under de två timmarna. Puh