Samma lokal. Samma podium. Allt annat olika.

Med skrivande människor i publiken kan man föra ett längre samtal om skillnaden i att skriva i nu- eller dåtid och alla är andäktiga.

Det är klart att det blir mer driv när man skriver i presens men jag tycker om imperfekt därför att jag tycker om det där tillbakablickandet och analyserandet som möjliggörs med det.

Hur mycket planerar Christine Falkenland sina romaner? Mycket. Hon gör "massor av skisser". Planerar i säkert ett år innan hon börjar skriva på en roman. Planerna överges ofta på vägen, men det är nödvändigt att ha något att ta spjärn emot. Det är alltid en besvikelse när hon upptäcker att hon inte kan skriva som hon ursprungligen tänkt sig. Hon tar Trasdockan som exempel. Inte hade hon tänkt sig att den skulle bli en sådan hemsk och otäck bok.

Men historien ville bli berättad så.

I skrivandets inledning laborerar hon mycket. Tempus. Berättarperspektiv.

Jag-formen ligger närmast mig eftersom jag är lyriker. Tredje-personsformen kan vara för begränsande.

Som många författare, inte minst de som skriver i jag-form, får hon ofta frågan om det självbiogfrafiska i sina romaner. "Jag skriver inte självbiografiskt", säger hon och tycker att frågan är uttjatad. Hon beskriver sitt skrivande som ett slags "method writing" och jämför med dramatikens method acting.

En arbetsdag numera bedrivs "på dagis-tider". Förr kunde hon åka iväg till ödsliga platser eller ett avskilt pensionat för att kunna skriva oavbrutet och ostört. Hon skriver i sängen. "Det är inte en slump att psykoanalysen placerar sin patient i en schäslong " apropå hur tankar föds.

Varje roman skrivs på liv och död. Allt bränns i den.

Jag tror alltid att det är den sista boken. Varför spara på något då?