Målet: Att efter varje förlossning städa undan efter det givna schemat samt förbereda för en ny patient att inta rummet.

[...] hela tiden arbetar vi för att återställa avdelningen till den punkten. Till en punkt där det ser ut som om ingenting hänt, som om inte tid alls har gått.

Regeln: Ett odefinierat antal underförstådda riktlinjer som ingen riktigt kan sätta fingret på men som alla känner och förstår hur den styr.

Det oförutsägbara, som alltid har ett drag av improvisation, är ett ögonblicks vågspel - det enda som bryter igenom avdelningen och Regelns textur.

Personalen: Namnbrickan definierar skillnaden mellan barnmorska och undersköterska. Först tittar man varandra i ögonen. Sedan läser man av namnbrickan.

Inte ens en läkare klarar sig undan det. Han får inte ta en barnmorska för en undersköterska eller en undersköterska för en barnmorska. Då är han arrogant [...]

Natten. Det är något eget att arbeta om nätterna. En annan tid strösslad med känslan av att den egna världen existerar utan att något annat sker parallellt. Som om de andra vore nedsövda.

Förlossningen. En kombination av utanförskap och världens mittpunkt. Jag har varit där. Den trygghet som igenkännandet ger mig lurar mig, men gör att jag kan sväva fritt och bara dras in i den stämning och atmosfär Måns Wadensjö skapar i sin bok.  Även om miljön är bekant blir skildringen något nytt, något dunkelt och jag läser stundtals med gapande mun därför att det så bra. Mot slutet av boken går det sakta att läsa. Stämningen som genomsyrat blir ett slags tröskande. Den sista delen känns som lösryckta delar, något som blivit över.

Sammantaget - nu när jag lägger ifrån mig den 80 sidor tjocka boken med den vackra glittrande omslagsbilden är jag så nöjd över att ha läst ett stycke osedvanligt bra litteratur. Dessutom med vissheten om att den här författaren vill jag verkligen verkligen läsa mer av.

Förlossningen. Måns Wadensjö.

----

Katapultpriset.

Foto