Jag läser 30 sidor. Sen läser jag dem en gång till och kanske förstår jag lite mer. Hallucinatorisk står det på insidans flik.  Så ser inte jag på orden. Jag ser knivskarpt och tydligt.

Snö faller in genom det trasiga takfönstret. [...] och mellan Carl van der Woelde och Kornélia har det bildats ett veritabelt snöhinder på bordet. Det orörda kuvertet har också förvandlats till ett snölandskap, man kan bara ana var tallriken, glasen, skeden, gaffeln och kniven finns.

Orden sorteras i stillbilder som ordnas till ett collage. I mitten finns Kornélia, fotografen. Hon är sjuk och befinner sig på ett sjukhem av något slag, mot sin egen vilja och hon säger: Jag kvävs i detta fängelse och snart gestaltas något som liknar ett epileptiskt anfall. Flykt och lås och längtan till något utanför. Jag förstår att det är i sitt sjukdomstillstånd, sina anfall, sin yra,  som Kornélia  skapar sina inre fotografiska bilderna. I rummen passerar de andra, en kort knäpp. Kamerans irisbländare sluter sig, blixten flammar till och olika människor fastnar i bilderna.  Men på riktigt finns bilderna inte.

Alltså inbillar jag mig allt det här? Vad är det jag inbillar mig? Eller är det bara det jag inbillar mig? Jag vet inte vad jag inbillar mig!

Jag läser den här boken för exponeringarna, för språket och för detaljerna.  _Fotograferingens vackra histori_a är ett album av vackra bilder där jag njuter av delarna men känner mig förvirrad av helheten.

Fotograferingens vackra historia. Péter Nádas. Utgiven av Rámus 2011