Hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika. Så lyder fortsättningen på titeln på Jenny Diskis bok.

Hon startar sin resa med att med lastfartyg åka från England till USA, Savannah. Där kliver hon på Amtraks tåg som tar henne västerut. Den första resan tar henne till Phoenix. Den andra resan utgår från New York och leder tillbaka dit, som en cirkel.

Att resa i takt med tiden. Det var länge mitt argument för att då och då åka tåg. Detta att förflyttningen är långsam relativt att flyga. Men det jag egentligen vill är att det ska ta lång tid att resa, oavsett vilket färdmedel som används. Jag tycker om själva rörelsen. Tid och rum blir mindre intressant. I denna sekund är vi här. I nästa sekund är vi här. Sekunden efter det är vi...Det enda jag kan göra när jag reser är att förflyttas och jag tycker om det. Fördelen med tåget är rytmen och utsikten genom fönstret.

Fördelen med tåg, menar Jenny Diski, är att det är en främmande plats som gör en till främling.

Jag känner mig modig och fri när jag reser ensam i ett annat land. Ingenting och ingen som hämmar mig.

Här träffar man också människor, flyktigt och ingen har något i bagaget i det mötet.

Jag tänkte på de andra passagerarna som jag skulle träffa på tåget som snabbt nedkastade skisser, som ögonblick eller sammanfattningar av liv, som glimmande till och levde när de kom i min väg men som sedan återvände till sin vanliga tillvaro.

Diski träffar många intressanta människor under sin resa och hon beskriver och reflekterar över sina möten, väver samman det med tankar om sig själv och sitt liv. Att fördjupa relationen med sig själv, är också en viktig del i resandet, menar hon. Glimtar av sig själv får man just om man reser som främling, och träffar andra främlingar.

I ögonen på dem som känner mig reflekteras en berättelse, min berättelse eller deras berättelse om mig - och den berättelsen säger mer om dem än om mig.

Rökningen är en viktig del av boken, just som undertiteln säger. Jenny Diski rör sig mellan sovkupéer och rökrummen som de olika tågen har att erbjuda. Det är där, i rökavdelningarna, hon träffar och samtalar med folk.

Hon har en poäng där. Jag minns i ungdomen, när jag jobbade på sjukhus som extrajobb. Vilket trevligt avbrott det var att gå i väg till rökrummet. Där träffade man alltid, just som Diski hävdar, intressanta människor och fick vara med i intressanta samtal. Efter att ha läst hennes bok är det nästan som att jag vill börja röka igen. I alla fall när jag åker tåg.