Jag vill gärna vara en smula fransk när jag är i Frankrike. Jag sliter med min franska som hinner bli rostig (läs: sönderfallen i små mörkbruna flarn) mellan varje år. Ett knep jag har är att fylla ut de hål av språkbrist som uppstår med låtsasfranska. Den som talar med mig brukar bara artigt nicka och sedan gå vidare. Det bästa jag vet - jag fullkomligen sprängs av stolthet! - är om någon tar mig för fransyska och frågar efter vägen, eller hur dags bion börjar. Då fullkomligt svadar mina låtsasfranska ord. Allt handlar om intonation och total inlevelse, eller hur Camilla.

Jag brukar också försöka stappla mig igenom något bok på - korrekt - franska under de där resorna och i år har jag fått tipset om Claire Castillon.

Problemet är att när jag kommer hem, blir jag väldigt snabbt svensk igen och att sitta och slå i den röd/svartrandiga ordboken är inte lika inspirerande vid köksbordet som där.

I bokhyllan finns således halvlästa franska romaner. Vi får se hur det går denna gång.