Jag är inte den som klagar på korta böcker. Utsvävande babbel och detaljerade beskrivningar (och för all del detaljerade gestaltningar) är inte något jag särskilt gillar. Men när jag slår ihop den röda soffan, tänker jag att jag vill ha mer och jag bläddrar tillbaka för att sätta fingret på vad det är jag vill ha mer av.

Inte en mer tidsmässigt längre historia. Den räcker. Berättelsen börjar med Anne som åker transsibiriska järnvägen till Irkutsk för att se vad som har hänt med Gyl, hennes före detta. Parallellt finns berättelsen om samtalen med och högläsningen för hennes granne, den gamla damen som förvarar fotografiet av sin älskade i bakom kudden i den röda soffan. Historien knyts ihop när Anne kommer tillbaka. Så det är inte fler händelser jag vill ha. Nej, jag vill ha mer utvecklade delar. Lite mer av tågresan. Den fungerar som den faktiska resan och är intressant av bara det skälet. Här är också platsen för att fördjupa och förstå Anne och också hennes relation med Gyl. Dessutom ges återblickar till den gamla damen. Tågresan känns som en upptakt. Damen i röda soffan är för intressant för att inte fördjupas mer, tycker jag, även om hon bara är en biperson. Väl i Irkutsk väljer Anne att inte träffa Gyl . För mig är det inte helt klart varför. Läsaren ska förstå att hon kommit till insikt om att det är sig själv hon vill hitta och inte Gyl. Att hon vill förstå sig själv och den idealvärld hon i sin ungdom kämpat för tillsammans med honom.

Vägen till den insikten är inte tillräckligt väl uppbyggd. Alla delar i boken är intressanta (slutet tycker jag dock är ... hm sådär.)   Men för att ha känt mig mer nöjd när jag slår igen den 130 sidor långa romanen önskar jag faktiskt mer av allt.

den röda soffan. Michèle Lesbre.