Böcker jag minns

På 80-talet byggde jag bibliotek. Köpte alla böcker jag ville ha, gick på alla bokreor, loppmarknader och utförsäljningar jag kunde hitta. I vevan hittades David Nivens debutroman Gå sakta - kom tillbaka fort. Romanen har ett fult omslag, men jag har alltid gillat titeln. När jag läste den för 25 år sedan tyckte jag väldigt mycket om den, minns jag. Den var välskriven, stundtals så där brittiskt rolig och med en intressant kärlekshistoria av typen "kan inte leva med dig, kan inte leva utan dig".

Stanislaw Skolimowski var en och åttiofem lång och innehavare av en magnifik idrottsmannakropp, ett blont och fördelaktigt amerikanskt utseende samt sneda gröna ögon. Dessutom hade han erektion och det gjorde ont. [...] Carole, den härliga sjuttonåriga anledningen till hans upphetsning, satt rakt bakom honom i det till trängsel fyllda stadion och var trots det kyliga senhöstvädret skrudad i en höftlång paljetterad kjol i rosa och silver.

Vilken inledning, va! Om jag skulle se den i en bok idag skulle jag inte köpa (om jag var i en butik i sällskap med någon skulle jag troligen högläsa inledningen och inte helt charmigt skratta och peka finger. Jag har mina sidor).  Men nu är det en bok jag redan jag äger och jag känner ett mått av stolthet att göra det. Magnifik idrottsmannakropp. Sneda gröna ögon. Erektion. Höftlång paljetterad kjol i rosa och silver. Jo, det är vackert!

Men det är titeln och den goda känslan jag fortfarande minns att jag hade när jag läste den, som gör att den har sin givna plats i den blå bibblo-avdelningen. Romanen har alltid fått följa med i rensningar och flyttar.

Nu på 10-talet ägnar jag mig inte åt bibblo-bygg (annat än i form av samordnande bokhyllor) utan tvärtom nedmontering av bokägandet. Tusen böcker är målet och jag är beredd att maximera delen romaner till femhundra. Ibland tänker jag dessutom att jag bara vill ha så många böcker att jag kan bära dem i 2 ICA-kassar. Det bästa av det bästa. Då är det frågan om Nivens bok hänger kvar, rosa och silver till trots.