Ett samhälle i förfall.

En dag  räknar jag alla döda mellan 15.00 och 23.30.  Jag räknar från nyheterna, deckare, thrillers, actions, dokumentärer. Jag räknar och skriver staplar. Sen river jag pappret i små bitar, spolar ner det på toa, lutar mig över stolen och känner ett uppkast närma sig.

En kvinna i - kroppsligt -  förfall

För jag är redan på väg mot skelettet. Huden vill släppa taget om det, ge sig i väg, nyper jag i skinnet, slätar det inte ut sig lika snabbt längre och återfår sin form, med armarna i en viss vinkel ser det ut som om skinnet ska lossna från benet, huden vill inte vara hos mig längre och sitter jag för länge i samma ställning är knälederna tröga att räta ut, skelettet trilskas och allt är tecken, ålderstecken, dödstecken

Ett slags upplösning

Man lämnar någon, blir lämnad, man tappar, något ruttnar och man kastar, man river hus, man knäpper bort ett teveprogram, en nyhet jagar iväg en annan nyhet [...] dyker upp och försvinner, lämna lämna jordelivet.

Trots att jag ser de fetade orden här ovan är det här ingen pessimistisk bok. Det är en beskrivning av ett tillstånd men också av ett motstånd. Gränsen mellan dödsfruktan och livsglädje kan vara hårfin. Det här är en tuff betraktelse av en likaledes betraktare. Välskrivet och välbegrundat.

Går det åt helvete är jag ändå född. Agneta Klingspor

--------

Bokförlaget mormor är är ett förlag jag tidigare inte hört talas om. Flera lockande böcker.