Det första jag läser av Agneta Klingspor. Lånebok från kärt bibblo, där den klargula boken stod exponerad på hylla och titeln är tilltalande. Går det åt helvete är jag ändå född.

Vi är i Stockholm. Det är författaren som skriver, skriver om skrivandet

Jag skriver ner allt jag ser, skriver ner vattnet skvimpar mellan stadsdelarna, skriver ner vinden tjofsar i håret, skriver ner en flock duvor vänder exakt samtidigt i luften ovanför Katarinavägen.

Det är hårt och kallt. Hemlöst.

Du vet att det inte är nåt fast, säger sjuksköterskan, Ingen fara, säger jag. Den enda fasta är min lägenhet. (Men den kan brinna och försvinna) Vi åker längs Gamla stan på väg mot Gärdet och uteliggarnas boplatser, jag ska assistera. [...]

- Döden kommer att bli ett riktmärke, nån måste dö först innan dom begriper, säger hon rätt ut i bilen, mer som om hon talade för själv eller för att lätta på trycket.

Det är kroppars vätskor och avfall som beskrivs. Och där läser jag snabbt och flyktigt för orden skapar bilder i huvudet och jag äcklas men det andra överväger och jag fortsätter att läsa