Idag skriver Gabriella Håkansson en notis i DNs kulturdel om att Georges Perecs Jag minns nu finns översatt i sin helhet till svenska. Boken består av 480 små stycken som var och en inleds med just "Jag minns". Håkansson tycker att:

Det är utan tvivel årets snyggaste bok, den tar exakt tjugotre minuter och fyrtioåtta sekunder att läsa - och den är totalt meningslös

Är inte det spännande hur man kan tycka så olika! Jag har ju i åratal fullkomligt älskat det urval om ungefär 100 stycken som jag fått översatt. Detta till synes triviala val av minnesbilder Perec presenterar är så intressanta därför att det är roligt att läsa VAD han minns och diskutera varför han minns just det. Utöver det skapar det en tanke i mig (och alla mina elever som fått läsa och skriva själva) om vad man själv minns och varför.

Perec:

Jag minns Cinemateket på avenue de Messine.

Jag:

Jag minns dubbelknuten på sagotantens skosnören när hon stampade takten till Bockarna bruse.

Det är ju så kul att såväl läsa Perecs "jag minns"-verser som att skriva egna! Jag citerar avslutningsvis Gabriella Håkansson igen:

Men för Perecfanatikern däremot. Ja, för henne är förstås denna lyxbok en våt dröm: linneband, hypersnyggt omslag, marmorerat papper, skön översättning, vacker typografi.

Sluta, jag får andnöd! Boken kommer att vara i min ägo i morgon. Då ska jag berätta om det var bättre eller sämre att läsa 480 små stycken.

NIX! 051106 och boken är inte levererad till någon bokhandel i Stockholm! Troligen nästa vecka, sägs det.

051111 säger Akademibokhandeln att den kommer 14/11, på måndag alltså. OK.