Ännu en gång läser jag om Botswanas första och enda kvinnliga detektiv Mma Ramotswe. Visst infinner sig längtan igen att åka till hennes hjälp och bli hennes bästis, precis som den gjorde när jag läste Damernas detektivbyrå. Och visst brygger jag rooibos-te när jag läser om hennes spaningsarbeten. Men den här boken är inte lika rolig att läsa. Ramotswes detektivarbete får kliva tillbaka till förmån för hennes relation till bilmekaniker Matekoni. För all del. Det kunde jag kanske stå ut med om det inte var så att han framställs på ett sådant sätt att man skrattar, snarare än känner sympati. Det känns som buskis på något vis.

Idag läste jag en intervju i DN om McCall Smith. Han säger att: "Men jag tror att läsarna är dödströtta på aggressiv litteratur som ältar konflikter, ohövlighet och själviskhet". Det är jag också, i alla fall deckare som ältar det. Det är heller inte fler konlikter jag eftersöker i Giraffens tårar. Bara lite mindre fars.