Esther Greenwood vinner 1953 en skrivtävling som en modetidning anordnat. Hon är 19 år och får tillsammans med några andra unga kvinnor tillbringa en månad i ett sommarhett New York. Så inleds boken Glaskupan. Trots att boken från start är mycket välskriven, tror jag inledningsvis att det ska handla om en ganska ordinär uppväxtbeskrivning av en ung kvinna. Men snart förstår jag att den här boken är på väg mot något annat, något mörkare. Esthers tankar kretsar i hög grad om sitt eget självmord.
Samma morgon hade jag försökt hänga mig.
Jag hade tagit silkessnodden på mammas gula morgonrock så snart hon hade gått till arbetet och i sängkammarens bärnstensfärgade skugga hade jag gjort en knut som kunde löpa fram och tillbaka.
Typiskt för boken är att depressionen och självmordsförsöken beskrivs mycket sakligt och osentimentalt. Även då hon nästan lyckas genomföra sitt självmord syns den sakliga distansen och följer med till mentalsjukhuset där Esther kommer att vårdas.
Hon är lika klarsynt och skarp det gäller sin egen samtid, alla de krav som ställs på unga kvinnor under femtiotalet. Krav på äktenskap och moderskap. Vid något tillfälle säger Esther att hon inte tänker gifta sig och blir utskrattad. En sådan idé!
Boken blev mycket stor när den kom ut i början av 60-talet. Ord som kultbok används i samma mening som Glaskupan. Jag har diskuterat boken med K och hon säger så här:
Jag tror att Sylvia var "rätt i tiden" helt enkelt. På så sätt var hon en Salinger, en Khemiri. Hon kom med den unga flickans blick och såg igenom allt - desperat och med humor och stor smärta.
Glaskupan håller väl in i vår tid och jag rekommenderar den verkligen.
Förstameningen är så förebådande:
"It was a queer, sultry summer, the summer they electrocuted the Rosenbergs, and I didn't know what I was doing in New York."
50/60-talets USA är intressant.
Skriver inte Linda Skugge på en hommage till Sylvia. En roman, alltså?