Någongång under 1969 åkte min pappa till Grekland. Han arbetade med högspänningsutrustningar i industrianläggningar. Ett år senare kom han tillbaka. Han berättade aldrig särskilt mycket om vad han gjorde under det där året. Kanske frågade jag inte. Han reste ju alltid. Över hela världen i korta och långa perioder. Tills han en dag kom hem, slog sig ner i en liten håla och dog. Mer eller mindre.

Inga fotografier finns från hans resor. Inga anteckningar. Grekland är undantaget. Från denna resa finns en liten dokumentation genom ett arbetstillstånd med stämplar, märken,  fotografi av en ung allvarlig man. Kanske är det därför Grekland alltid haft en särskild plats. Om inte i hjärtat så någonannastans i mig. Jag simmar stundtals i litteratur från Grekland för att hålla kontakten.

Theodor Kallifatides böcker återvänder jag till. För Grekland. Men också för hans sätt att berätta. En blandning av filosofi, livsvisdom, personlig hållning och intressanta historier. Mödrar och söner är ett strålande exempel.

Och jag simmar.

Mödrar och söner. Theodor Kallifatides