Ingen bok att läsa på tunnelbanan. Den är så gripande och sorglig att man gråter. En dokumentärroman som handlar om mamma Berits cancer och död. Det är en kärleksförklaring från en son, Conny, men den är oerhört allmängiltig. Alla berättelser som handlar om död handlar lika mycket om liv.

Slut är grymma och bryr sig inte om ifall de krossar hjärtan. Det finns ingen fortsättning på dem, inget efteråt.

Alla böcker som handlar om sorg och saknad handlar också om kärlek. Jag minns när M:s mamma begravdes. M:s bror höll ett sådant fint tal vid gravölet. Han citerade matteusevangeliet: "saliga de som sörjer de skall bli tröstade" och menade just detta att den som sörjer också är den som fått gåvan att ge och få kärlek.

Jag måste berätta hur jag upptäckte något om kärleken till en annan människa och hur stor den kan växa, hur den alltid var stor men inte syntes - den var ju som luft som bara fanns där.

Han skriver mycket väl, Conny Palmkvist och jag önskar att han kommer att ge ut romaner i framtiden. Man kan läsa av och om honom på www.connypalmkvist.com