Ramberg-hytten här 20 tämligen välplanerade kvadratmetrar men inredningen är till för kortare vistelser. Jag ritar om, fyller på med 10 kvm och får den stuga på 30 som skulle kunna vara vårt lantställe i stället för det ren.obj. vi har nu. Stoppar ritningen i väskan och kliver på bussen för resa till Svolvaer.

Vårt sjöhus där är sig likt. Ebben och floden är stark som i Ramberg men här ser vi den i stället genom att vattnet höjer och sänker sig med 2 meter i utanför fönstret. När det regnar ligger jag och läser Hemsökelse.

Det var en gång ett obyggt hus, strax utanför Berlin. I huset skulle Klara bo men hon blev galen och gick i sjön. Sen byggdes huset. Samtidigt anlades också Trädgården. Trädgårdsmästaren och hans trädgård blir kontinuiteten i det flöde av människor som flyttar in och flyttar ut. Marken odlas upp. Sköts. Hål för nya växter grävs och kompostjord fylls däri.

Plantor vattnas. Gräs spirar. Torra kvistar knipsas av och trädens grenar sägas ner, huggs i lagom stora bitar inför vinterns brasor.

I huset kommer och går människorna. Präglar och präglas av den Rådande Situationen i Europa med världskrig och nya maktförhållanden.

För övrigt är det bara trams att hus behöver människor. Hus behöver inget som helst.

skriver Erlend Loe så påpassligt i den parallell-lästa Volvo lastvagnar. Måhända sant. Oavsett vad huset i Hemsökelse behöver är det huvudperson i romanen. Om det är människorna som söker ett hem eller om huset är hemsökt får bli osagt.

Hemsökelse. Jenny Erpenback.