Hoppa hage läser jag från kapitel 1 till kapitel 72. Den andra läsningen kan göras med ett sinnrikt hoppande - enligt klart system - mellan olika kapitel. Jag läser sakta. Mkt sakta. Suger musten ur formuleringarna.

Om det hade varit möjligt att tänka sig en extrapolering av allt detta, förstå Klubben, förstå "Cold Wagon blues", förstå Magas kärlek, förstå varenda liten snörstump som trängde ut ur tingen och nådde hans fingrar; varenda marionett och varenda taskspelare, som en trettongdagsafton; förstå dem, inte som symboler för en annan verklighet som kanske var ouppnålig, men däremot som potensgivare (vilket språk, villen skamlöshet), exakt som linjer i en fuga, flyktvägar för ett lopp som han borde ha störtat sig ut i denna stund, genom att lösgöra sig från eskimåfällen som var härligt varm och nästan parfymerad coh så eskimåisk att det var skrämmande, gå ut på trappavsatsen, gå ner, gå ner ensam, gå ut på gatan, gå ut ensam, börja gå, gå ensam, till hörnet, det ensamma hörnet, Max kafé, max ensam, gatlyktan på Rue de Bellechasse där...där ensam. Och kanske från den stunden.