Några sidor in och jag twittrar, facebookar och sänder sms: Detta är fantastiskt. Läs läs! Per Agne Erkelius - hur kan denna författare ha gått mig förbi? Han startar i Paris, författaren, värmen och den utkorade berättelsen. Han själv hade ju ett uppdrag som han ålagt sig, han skulle skriva sin sista bok. Sista? Ja, verkligen. Han förstod ju det. Berättelsen om det som kanske mer än allt var värt den yttersta skrivmödan, den sista utmaningen. Det är språket jag fastnar för först

Diset hade lättat. En himmel som nådde till Karpatererna och allt bortom dem. Det vidsträckta, det luftiga.

Förut, för många år sedan, en obestämd och utsträckt och ogenomskådlig framtid: hans liv.

Nu var bara döden ogenomskådlig, och till det obestridliga hörde hur hans dagar skulle komma att sluta, han visste det.

Och alldeles snart berättarstilen, sättet att så elegant glida mellan tiden och rummen. Vi rör oss i tre tidsplan. Nutiden där berättar-jaget befinner sig i Oswiecim, det polska namnet på staden Auschwitz, svårt märkt av sin sjukdom. Tidigt 1960-tal då han är på Cypern och blir djupt förälskad i Régine. 1942 då Régine och hennes familj köar till  det franska deporteringståget  för vidare färd till Auschwitz. Där på Cypern berättar hon om hur hon räddades av sin mamma, smet ur kön och hjälptes till Sverige.  Men vad hände med föräldrarna och den lilla brodern ? Han lovar henne att hitta svaret men det dröjer

Elegant rör sig Erkelius mellan de tre tidsplanen genom att befinna sig  i rummet, i Auschwitz, där måla upp bilder - vidriga  - och tvinga läsaren att vara där och då, sedan snabbt dra sig ur och bli betraktaren i nutid och återblickaren på Cyperns 60-tal. Slutet av romanen är så enastående visuellt kraftfullt att jag aldrig kommer att glömma det.

Hotel Galicja. Per Agne Erkelius.

Bilden är hämtad från Hotel Galicjas webbplats.