Jag hörde surret, jodå. Hungerspelen, pratades det om men jag fäste mig inte så noga.

Sedan bloggade jag om min längtan till bok-serier, för att det är så tråkigt när böckerna tar slut. Då kom Hungerspelen på tal igen. Jag lånade boken från när-bibblo, men först när de skickade mig en påminnelse om att det var dags att lämna tillbaka för att andra stod på kö kom jag mig för att läsa.

Är ni med mig än? Ni förstår att jag håller på att bygga upp något här.

Så öppnar jag romanen och börjar läsa. Och slutar inte förrän boken är slut. När jag går jag tillbaka till bibblo och väser fram: "Ge mig nästa bok!" visas jag in i science-fiction-rummet.  Science-fiction-rummet, liksom! En främmande värld. Noga avhållsamhet.

Ändå är det inte SF jag tänker på när jag läser Hungerspelen. Boken utspelar sig i en obestämd framtid, ett slags dystopi där regimen, för att hålla sin befolkning i schack, varje år håller grymma spel där ungdomar tävlar mot varandra. Den som överlever vinner. Jag får i stället tankar om Idol och Robinson när speldeltagarna stajlas upp för att få publikens gillande, på tidningarnas löpsedlar när Katniss och Peeta görs till Kärleksparet med stort K.

Men det som mest gör att jag gillar den här boken så mycket är den är så oförutsägbar. Det är en annan verklighet, tillräckligt möjlig för att jag ska tro på den, men tillräckligt okänd och oanad för att jag ska häpna över händelseutvecklingen.  Författaren  beskriver allt så bra att de omöjliga bilderna blir helt och hållet sanna. Om det är det som är SF så skicka mig till det där bibblo-rummet igen! Men inte förrän jag läst ut Fatta eld!

Hungerspelen. Susanne Collins. Utgiven av Bonnier Carlsen 2008.

- - - - -

Läs mer om boken hos Boktoka.och Bokhora.

foto: Wong Mei Teng.