Jag är usel på bildspråk. Liknelser, det händer. Metaforer, aldrig. Men genom hela läsningen av I det förflutna tänker jag i som-satser: Att läsa Morton är som att ligga i en stor korg med gosiga hundvalpar. Det är varmt och tryggt men det kan oväntat bita till. Gåtan presenteras och sedan skalas avslöjanden av lager för lager som på en lök. Till sist är alla lösa trådar sammanknutna. Sammanflätade som en sinnrik väv.

Jag beundrar verkligen den här författaren. Även om jag hittar tidigare böckers yttre ingredienserna: kvinna med hemligheter, slott på engelska landsbygden och flera tidsplan, så har hon enastående många delar i sin historia att det är fantastiskt att det går ihop på slutet. Man kan fundera över hennes arbetssätt. Ett arbetsrum med triljarder post-it-lappar? Sinnrika datasystem? En exceptionell assistent?

Hursomhelst: Att läsa Kate Morton är behagligt och lugnande. Helst gör man det hemma eftersom boken är tung och den svenska utgåvans omslag är ngt pinsam. Men läsa bör man. Som ett luftintag. Insupande.*

I det förflutna. Kate Morton. Utgiven av Forum 2011.

- - - - -

Tidigare  om Morton. Maria tycker boken var för lik sin föregångare. Boktoka skriver också i som-satser.

Foto

* Ja, det sket sig med liknelsen i slutet. Jag sa ju att jag var usel.