Det drar sig ihop mot slutet. Prosan kräver (av) sin läsare. Inget hafsverk. Ord för ord. Mening för mening.

När något händer, och man ännu inte förstått att ingenting är ohjälpligt, blir man som en döv. Man hör ingenting, och då tror man att ingen talar. Man har ju bara dövörat att lita på. Och då är man alldeles ensam, hur många ropandes röster som än skulle omge den nödställde.

Helt tyst. Och vad ska man då höra.

Men det gives ju alltid något bättre än döden.