Gång på gång försöker jag få tillbaka känslan , Daniel, som jag hade när du stod på scenen och förde fram din poesi. Jag står på vardagsrumsgolvet och läser högt ur En för alla, tre för en på ett sätt som jag tror att du skulle läsa. Eller jag vet ju att jag inte ett endaste dugg kan läsa dina dikter som du kan, Daniel, men du ska veta att jag försöker. Hitta rytmen och betoningen och i huvudet är det du som läser där i mitt vardagsrum What a day What a day och lägger du trycket på what eller lägger du det på day som jag?

Jag är oavbrutet kär.

Jag kan sansa mig också. Säga att ingen poet som du lyckades förklara finessen med rytm, rim, bilder, metafor, poetik när du berättade för publiken. Jag är faktiskt sansad. Och forty-fucking-five med marginal.

Men helst vill jag stå på golvet i vardagsrummet och läsa och höra orden omsluta mig. What a day What a day.

En för alla, tre för en av Daniel Boyacioglu.