När jag läste om Igelkottens elegans för några månader sen ville jag omedelbart läsa den. Presentationen av romanen var så tilltalande, med den intellektuella conciergen Renée Michel som känner sig tvingad att dölja sitt rätta jag bakom portvakterskans kuliss. 7, Rue de Grenelle är ett ståtligt före detta privatpalats med lummig innergård, uppdelat på åtta ytterst exklusiva paradvåningar. I sin bostad på nedre botten läser Renée böcker, studerar konst och är den mest intelligenta och bildade kvinna man kan tänka sig. Ingen anar detta. Utåt har hon taggar - som en igelkott. I samma hus finns Paloma, 12 år gammal, lika intelligent som en vuxen men som gömmer sig bakom barnets fasad. Planerar sin egen död - för vad finns det för skäl att leva?

Trots höga förväntningar är jag så här efteråt sannerligen inte besviken. Men det tog tre vändor och en flygresa till Norge innan jag kom in i boken. Först när sambandet mellan Renée och den unga Paloma blev tydligare och den nye hyresgästen Kakuro Ozo tog plats, flöt läsningen på och då växte också hela berättelsen. Jag satt med gapande mun när sista sidan lästs och tänkte: Den här kommer att kvala in på årsbästa-listan.

Igelkottens elegans är skriven av den franska författaren Muriel Barbery och ligger i topp på de franska listorna. Rättigheter är sålda till 35 länder skriver Sekwa som igår firade utgivningen i kulturhuset Kapsylen med viner och goda franska ostar. I morgon kan man träffa förläggarna på Textmässan.

Igelkottens elegans. Muriel Burberry