Att resa i geografin börjar den här resan med. Lockelsen att de facto förflytta sig finns hos många. Jag hör mina elever prata om vad de ska göra efter studenten: "ut och resa", "man måste komma ut, se sig om, lära känna världen" och i den andan formar jag lektionerna i religionskunskap. Men, menar Wikström, man kommer troligen till en punkt när man känner en tomhet och de existentiella frågorna kommer och man riktar sitt resande inåt (behöver i sig inte innebära att man slutar med de "yttre" resorna för det). Steg två är att fylla tomheten och här kommer kulturen in. musik, litteratur, arkitektur , ja all sorts estetik som kanske är en glimt av andligheten? Det tredje steget blir etik och andlighet. Omtanke om medmänniskorna, en insikt om att det finns "det andra".

Boken var mycket allvarlig att läsa. Jag tycker att böckerna före Långsamhetens lov, innehöll just detta allvarliga som nu kommer tillbaka igen. Det tycker jag om. Jag läste den på landet. Då var det möjligt att läsa ett par sidor, lägga ner boken och titta ut i det vackra landskapet och tänka på vad Wikström just sagt.