Isbergen, kylan, isoleringen på ett ensamt fartyg. Det lockar mig. Men när jag läser Is och vatten, vatten och is tänker jag att detta är vackert, men författaren skulle lika gärna kunna placera karaktären Susanne i en öken eller regnskog. Visst kan man använda den intagande kalla miljön som en symbol för den kyla som finns mellan människorna i romanen. Och jodå, det pågår ett drama ombord på fartyget Oden, och som löper genom hela boken. Men i övrigt blir isen bara en tilltalande, men inte betydelsebärande kuliss, när jag läser.

Ljuset är fortfarande egendomligt. Grått. Brunt. Violett. En färg som egentligen inte finns, men en färg som samtidigt är magisk och får Susanne att tänka på andra världar, sagovärldar. Himlen ligger lågt, isen har packats ihop och bildat vallar, bruna vallar med svaga spår av vitt. Den turkosa färgen är borta. Syns inte någonstans.

Tidsmässigt är jag i 30-tal, 60-tal och nutid. Romanen berättar om syskonskap och det förbjudna i att inte älska sitt barn. Det är välberättat och välskrivet. Berättandet får ta sin tid och bilden av familjens medlemmar växer fram, tätnar, men når aldrig fullt sin upplösning.

Lite "jaha?" känner jag när jag slår igen boken. Det kan bero på isvärlden som bara blev en kuliss eller att allt inte löstes, att jag aldrig fullt ut begrep mig på Oden-dramat eller att slutet blev för actionfilmlikt. Men jag skakar av mig känsland. Allt behöver inte vara perfekt. Inte ens en bra roman.