"Vem är Isadora Duncan?" frågar jag K när jag osedvanligt diskret går igenom hennes bokhyllor och hittar en pocketmemoar. "Det är ju hon som skapade fridansen!" svarar K med ett tonfall som tydligt säger att jag borde känna till kvinnan. Nu gör jag det! Duncans Mitt liv är en rolig och läsvärd berättelse om passionen för dans. I tunna tunikor gestaltar hon musik och konst - helt enligt egna regler.

Jag gjorde stor succès på takträdgården under fingerat namn, men jag avskydde alltsammans, och när direktören vid veckans slut ville förlänga engagemanget och till och med erbjöd mig en turné, avböjde jag. Vi voro räddade från svältdöden, men jag hade fått nog av att roa publiken med något som stred mot mina ideal. Och det var första och sista gången jag gjorde det.

Duncans mor stödjer henne fullständigt och familjen flackar snart världen runt för olika evenemang, pengarna rinner iväg lika snabbt som de förtjänas.

Fastän min dans var känd och uppskattad av många framstående personer, var min ekonomiska ställning prekär, och ofta voro vi i fruktansvärt  bekymmer för hyran, varjämte vi ofta ledo av kölden, då vi ej hade kol till kaminen.

Men hon sviker inte sina ideal, vare sig konstnärligt eller politiskt. Med en oerhört entusiasm tar hon sig an precis vad hon vill.  Memoarerna är lika engagerat berättade, nästan galet besatt låter hon stundtals och jag tar intryck, blir inspirerad och börjar svepa runt på golvet i gracila hopp. Var är min tunika? Ge mig min tunika!

Isadora Duncan möter en dramatisk död, dock! Hon sätter sig i en bil med sin schal svept runt sig och får den inte helt med sig in i bilen och det

befanns, att schalens långa fransar, och även en del av själva schalen snott in sig i bilens bakhjul samt, när bilen rullade framåt, stramat till och ryckt Isadoras huvud framåt med en häftig knyck. Döden hade gjort sitt arbete väl - i bråkdelen av en sekund hade den strypt henne, bräckt hennes nacke och krossat halspulsådern.

Mitt liv. Isadora Duncan