Italienaren heter egentligen Karl-Erik. Sitt smeknamn har han fått därför att han helt enkelt liknar en sydeuropé. Han bor med sin familj i byn Ålsvarta i norra Västmanland. Gården är hans föräldrahem och ända till sin död bodde hans mamma på undervåningen i huset. Han är en jävel på att meka med maskiner och motorer och han sköter om sin gård väl. Sönerna Sören och Peter lämnar gården men bor inte längre ifrån än att de kan komma över var och varannan dag för att fortsätta i Ålsvarta-vardagens lunk. Men att ta över gården, är det vad Peter vill? Nu står det i alla fall klart att det är något fel på italienaren. Cancer visar det sig, en sort som bara kan gå åt ett håll.

"Italienaren" skildrar på ett osentimentalt sätt såväl livet på landsbygden som relationen mellan far och son. Jag tycker om det där kärva förhållningssättet där lojalitet och kärlek ändå är en självklar del. Författaren varvar nutid, sedd ur sonen Peters perspektiv, med dåtiden där italienarens och bygdens historia berättas. Mycket bra roman tycker jag och suckar när jag får slå igen boken.