Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Så lyder den långa uttrycksfulla titeln på denna inte så långa men dock uttrycksfulla roman. "Åh vilken fin historia" sa K2 och tryckte boken till sin kropp. Ett par dagar senare kom E och sa samma sak. Så med stor förväntan läste jag romanen på en enkel och en turochretur hemmet-jobbet.

Betty och Morris blir kära. Deras kärlek är intensiv och de är uppslukade av varandra.

Min smak har blivit förändrad. Kärlekssångerna på radio har börjat beskriva hur allting verkligen är. Jag är inte säker på att jag klarar av att vara lycklig, det känns som om jag är gjord av trolldeg. Jag vill inte vara kär på det sättet, som alla andra tråkmånsar. Vår kärlek är annorlunda. Den handlar om oss.

När jag sitter där på tunnelbanan undrar jag om det är egendomligt att deras kärlekshistoria inte berör mig. Det är vackert språk men jag tänker bara jaha, jaha för varje sida jag läser. Först när det börjar gå åt skogen, när det som skulle vara helt och sant resten av livet, när det börjar krackelera dras jag med i berättelsen och blir tagen.

Jag har alltid varit mest bekväm med sorgliga slut.