Jag minns att jag sträckläste En komikers uppväxt. Det var uppe i Hedemora, jag hälsade på M och jag tror att hon fick ta över boken sedan. Det var om min tid som Gardell berättade, om min skola, om mina klasskamrater. Alla har en Juha, en Stefan, en Jenny i klassen och det är lätt att minnas, beröras, störas. Nästa bok, Ett UFO gör entré, var inte lika stark, berörde mig inte lika mycket. Det var som en uppföljare, en 2:a. Andra tycker tvärtom. Nu finns en tredje bok om livet i Sävbyholm. Jenny.
Det är den vuxne Juha som berättar och kartlägger vad som egentligen hände den sista natten i 9:an. För han var ju inte med själv därute vid badplatsen. Men han får ett meddelande från henne, från Jenny och han måste få veta. Vad hände, vad gjorde ni med Jenny? Han träffar dem alla. Stefan, Roy, Erik med flinet. Får svar. Vems är skulden? Vems är skulden till allt?
Boken är en fristående fortsättning, står det på baksidan. Jag undrar hur man läser den utan att känna till allt det andra? För jag läser den som en tredje del, en tredje och avslutande del som trots att den är djupt tragiskt också är en sista konfrontation med det som hände i den jävla barndomen. En slutlig uppgörelse där försoning finns som en möjlig väg att gå vidare.
Jenny säger:
Försoning är ett bättre sätt att röra sig framåt. Jag har gjort som du: jag reste mig upp och gick.
Hela boken är också tidlös. Jag kan känna igen mig men det kan också mina 25 år yngre elever göra. Så läs den.
Nä-e, jag blev jättebesviken på den här boken. Den kommer för sent och känns inte alls aktuell längre, i alla fall inte om man läser den som en fortsättning på "En komikers..." och "Ett UFO gör entré", och jag har svårt att se hur man inte skulle se den som det. Tyvärr berör den mig inte, trots sitt angelägna tema. Jag har lämnat Juha och Jenny bakom mig och de känns här ganska åldersanfrätta och jag tycker inte det känns ens trovärdigt att en 43-årig man ägnar all denna möda åt att göra upp med något som hände för snart 30 år sedan... Tyvärr, som sagt, men jag tror å andra sidan att den här boken kommer att beröra nya generationer läsare. Själv har nog spåren från min egen tonårstid sopats igen för mycket bakom mig för att jag ska känna hur Jennys roman "drabbar" mig... Synd men sant!
/K2