Jag har alltid tyckt om att bli färdig med saker. Öronvärmare, vinter, vår, sommar, höst. Epsilons yrkesliv. Få det gjort.

Så säger Mathea, den gamla kvinnan i romanen Ju fortare jag går, desto mindre är jag och jag anar en själsfrände. Jag anar också en rolig bok vilket kan muntra upp när det kommer till böcker om ålderdom, ensamhet och dödsångest. Mahtea lever tillsammans med sin man Epsilon och dagens höjdpunkt - som inte ens är en höjdpunkt - är besöket på affären. Ska det vara idag som hon törs be kassören öppna syltburken?

Hon grubblar mycket över det faktum att hon snart ska dö och funderar över hur hon ska göra för att dämpa sin ångest. Men framförallt vad hon ska göra för inte bli glömd.

När jag kommer sidan 28 har jag tröttnat. Jag vet inte om det är roligt eller sorgligt det jag läser,  och egentligen spelar det inte roll men jag tröttnade hur som helst där på sidan 28 och läste därefter de sista sidorna för att se om Mathea till skillnad mot mig blev färdig med sin sak.

Men andra har läst och gillat och inte alls tröttnat. Till exempel Johanna och Helena och Johanna L

Ju fortare jag går, desto mindre är jag. Kjersti Annesdatter Skomsvold. Utgiven på Gilla böcker förlag 2010.