För ett par år sedan hade jag kontakt med en ung man som befann sig i sydamerika. Han var där med sin familj för att missionera i bred bemärkelse. En återkommande diskussion från hans sida var detta med Kallet. Varför ger sig människor ut i världen för att missionera? Han menade att det kallet var hans föräldrars, hans eget kall var att skriva. Men att det på ett sätt var samma sak. Viljan att påverka och förändra. Beröra. Berätta. Guds mening med hans liv. Att inga andra alternativ finns.

Det tänker jag på när jag läser Hanne Ørstavis Kallet-romanen. Berättarjaget vill skriva en roman om ett Kall - det kall hennes farmor kände när hon skulle bege sig till Kina som missionär.

Hon förstod det när hon var fjorton år. Det är så de säger, pappa och syskonen. Att hon skulle resa ut som missionär, hon förstod det då. För så högt har Gud älskat. Var det det hon kände där hon stod med fåren, att det fanns en sådan kärlek. Att det var möjligt att gå in i något, försvinna in i något, gå in i det och vara i det och bli det.

Berättarjaget har också sitt kall. Romanen. Skrivandet.

Jag vill ju bara skriva. Jag vill ju bara få min berättelse och komma igång med att skriva den där romanen jag gått och tänkt på att jag skulle skriva så länge.

Med stort allvar - ibland snubblande nära pretentiöst - berättas om ångesten i att berättelsen inte kommer. Om att inte få "försvinna in i något, gå in i det och vara i det och bli det." I fragment varvas olika berättelser och i slutändan blir det ändå en roman om än inte den som var tänkt.

Jag läste boken med intresse. Den är kort, 150 sidor, men inte ordknapp. Det där "lilla hålet" jag minns att författaren berättade om en gång, ur vilket orden trängde sig ut, har vuxit utan att därför ha tappat spänsten. Men tycker att romanen i sin helhet blir för splittrad i sitt sätt att berätta, för allvarlig i sitt förhållande till skrivande.

-----------------

Jag har tidigare skrivit om Hanne Ørstavik