Jag har genomgått biblioteket, men inte allt. Förr hade jag hemliga drömmar att det vore möjligt att lägga ihop allting, så att allting blev färdigt, tillslutet. Att till sist kunna säga: så var det, det var så det gick till, detta är hela historien.

Kapten Nemo. Chef för undervattensfarkosten i Vernes Den hemlighetsfulla ön. Här, i Enquists roman, träder han in igen som en välgörare. I kaptenens bibliotek finns barndomens landskap och berättelser.

Johannes och den namnlöse jag-berättaren föddes samma dag på Bureå sjukhus, men av misstag förväxlades pojkarna och kom således till varandras föräldrar. Fel mor och far. Men misstaget måste rättas till. Utväxling sker när de är sex år gamla. Sådärja. Återbördade till sina rätta ursprung.

Nu, när Johannes ligger för döden, möts de igen i biblioteket. Barndomens händelser och tillvaron i farkosten smälter samman till en totalt magisk historia. Såväl det fragmentariska, stundom repetitiva återgivandet av historien som det som berättas är hisnande. Ord som frammanar det som ska komma. Brottstycken som sätts samman till en helhet. Jag läser ett skimmer av fantastik. Ibland är det tydligt och klart. Ibland får jag bara förhålla mig.

Jag har dragit ut och dragit ut på läsningen av bokens sista sidor, vill inte avsluta den. Sannerligen inte många böcker jag vill läsa om på en gång. Men nu vill jag.

Kapten Nemos bibliotek. Per Olov Enquist.