Jag börjar här.

Bokens Anders är på väg till Stjärnfältet - Santiago del Compostela för att hitta sin älskade Sofia. Hon sa att hon skulle vara där.

Sedan en tid har de haft en kärleksrelation. Sedan en tid är den inte bra. Sedan en tid har den hotat att sluta.

Men inte än.

De finner varandra igen, om än bara för en stund.

"Om det försiktiga återseendet: Vi träffades sällan och i tveksamhet, vi befann oss ännu i ett slags själslig skugga. Frågorna fanns kvar. Varför övergav du mig? Vart reste du?"

Vad är ett vackert språk egentligen, tänker jag när jag just skulle skriva att den här boken har det. Det ligger väl i välskrivna formuleringar som:

"Tillsammans är vi en hel världsdel den hösten. Alla färger tillhör oss, alla vägar som löper parallellt och som korsas. Vi är ständigt sammanslingrade. Vi kommer inte ur varandra. Jag yppar inga hemligheter om henne. Håller dem för mig själv, jag gömmer dem i själens innerficka, hennes förtroenden. Vi är inombords."

Så, boken har ett vackert språk men också ett rättframt, konkret och tydligt sådant. Det är inget romantiskt lallande. Här är en man som berättar om sin kärlek till en kvinna. Han gör det med uppslitet bröst och med hoppfullhet.

Min egen bibliotekarie K fnyser åt mig när jag säger att jag sällan läser samma bok flera gånger, säger att jag missar en ny och annorlunda läsupplevelse. Men vissa böcker läser jag faktiskt en gång till, K. Kärleken till Sofia Karlsson kommer att vara en av dem.