En sen fredagseftermiddag i höstas. Jag ligger förkyld och febrig och slözappar med fjärrkontrollen. Plötsligt tittar en ung kvinna på mig, håller upp en bok och säger "det här är den bästa bok jag läst".

Normalt sett skulle jag ha skrivit ner titeln omedelbart på något tillgängligt skrivunderlag: en tidning, makens viktiga jobbpapper eller min underarm. Nu glider jag bara tillbaka in i feberdimman och glömmer bort kvinnans bästa bok.

Ett halvår senare står jag framför bokhyllan i personalrummet där K ställer upp ett brett utbud av böcker. En bok fångar mitt intresse. När jag tar den ringer en klocka från något feberrusigt hörn i bakhuvudet. "Det här är den bästa bok jag läst".

Framsidan visar i fågelperspektiv en man som sitter på en parkbänk. Han har en rock svept runt sig och lutar trött sitt huvud i handen. Sover han?

Nej, Leo Gursky sover inte. Han är inte ens död. Inte ännu i alla fall. För det vore annars en bra plats att dö på, den där parkbänken i Central Park.

Det enda jag vill är att jag inte ska dö en dag då ingen ser mig.

För länge sedan, när Leo bodde i Polen, började han älska Alma. Alma, som lämnar honom för Amerika och kontakten bryts. Sin kärlek till henne skriver han ner i en bok, Kärlekens historia, och lämnar i en god väns vård för förvaring tills dess att de ska ses igen.

Efter flera år utan återseende antar vännen att Leo är död och i sin iver att vinna sin stora kärlek ger han, med vissa ändringar, ut Kärlekens historia i sitt eget namn. Den blir inte någon succé och hamnar på ett antikvariat i Valparaiso där en ung man köper den till sin blivande hustru och självklart får deras nyfödda dotter namnet Alma.

Leos och unga Almas berättelser om och sökande efter den ursprungliga Alma snirklas in i varandra med en sinnrik berättarteknik. Romanen har ofta ett humoristiskt tilltal, på det där viset när skrattet stockar sig i halsen för att det egentligen är så sorgligt. Ibland blir jag trött på det växelvisa berättandet. Likaså tycker jag att tonen skiftar för mycket även då synvinkeln ligger hos bara en person. Som om författaren inte helt bestämt sig. Det känns spretigt, ungefär som om texten inte är färdigredigerad.

Ingen bok som jag kommer hålla upp och säga "bästa" om. Ändå. En läsvärd bok, det tycker jag, med inkännande och intressanta berättelser. Som kuriosa fick jag se att Krauss är gift med Jonathan Safran Foer som skrev Allt är upplyst. Måhända de har läst och inspirerats av varandra för böckerna är inte väsensskilda. Om man säger så.