I Kensington Gardens, London, står en staty av Peter Pan, pojken som aldrig ville bli vuxen. I Kensington Gardens, på mitt skrivbord, berättas om JM Barrie som skrev böckerna om pojken Pan. I Kensington Gardens, London, träffade Barrie brödraskocken Llewelyn Davies, lekte med dem och blev god vän med pojkarna av vilka flera har utpekats som förebild för Peter Pan.

Att inte bli vuxen. Att stanna i barndomen är också målet för en annan barnboksfigur, Jim Yang, som med hjälp av sin tidmaskinscykel kan flytta sig mellan tidsåldrarna och minsann trampar han inte sig till Barries tid också. Författaren till Jim Yangs äventyr Peter Hook sitter just nu och samtalar med sin unge gisslan Keiko Kai på sina föräldrars gods Neverland. Föräldrarna, framgångsrika popartister i 60-talets London, dog unga och lämnade kvar Peter H att snabbt bli vuxen. Vem vill?

Alla berättelser berättas på en och samma gång i Kensington Gardens och jag håller i mig - hela tiden! - för att inte tappa taget i den snårskog som det här skulle kunna bli om det inte vore för det skickliga sättet att röra sig mellan tidplanen och historierna. Språket är makalöst. Jag skriver det igen: Makalöst!

När jag lägger ner boken, efter i princip oavbruten läsning - hur läser man boken annars? - tänker jag ändå: begrep jag allt? Jag vet inte om svaret är viktigt.