Varför, undrar Stefan Einhorn, är människan i allmänhet vänliga och omhändertagande mot sina medmänniskor? Religionsföreträdare refererar ofta till en gudomlig naturlag som lär människan skilja mellan gott och ont. Evolutionsbiologer och sociologer har sina förklaringsmodeller.
I gymnasieskolan finns ofta etik som ett perspektiv i olika ämnen, men det studeras specifikt inom ämnet religionskunskap. Jag själv tror att ett etiskt tänkande är allmänmänskligt och inte kopplat till religion. Sen är det en annan sak att olika religioner har moraliska regler och talar om synd, karma osv.
Att ha ett etiskt tänkande är att tänka på hur man förhåller sig till andra. Det kan till exempel innebära ett ställningstagande där man bryr sig om andra och också aktivt månar om sina medmänniskor därför att det är bra för dem, och på så sätt också är bra för en själv. I sin bok diskuterar Einhorn ett sådant etiskt ställningstagande. Han analyserar den mänskliga naturen, för- och nackdelar med godhet och drar slutsatsen att det är det är förenat med framgång att vara god.
Författaren serverar en god portion självklarheter men det jag ser som den stora behållningen i boken är att han tittar på godhet ur ett helhetsperspektiv, att han är praktisk snarare än teoretisk utan att därför bli ytlig.
Om konsten att vara snäll - en konst jag kanske inte behärskar...
Jo, Stefan är tar upp ett intressant ämne men tyvärr så är självklarheterna besvärande, argumentationen minst sagt svår att följa och exemplen mer än hårresande. Jag tar bara det sista nu: Hur kan en normalbegåvad professor hävda att Förenta Nationernas misslyckande i Ruwanda är ett uttryck för "falsk snällhet"? Låt Stefan gå tillbaks till grundskolans OÄ-undervisning omedelbums.
Hela boken andas "hoprafsade föreläsningsanteckningar från en 'måbra-föreläsning'"
Din favoritkock R