Språkförbistring.

Själva idén med Xiaolu Guos roman är att hon med hjälp av ordboksfraser kategoriserar ämnet för kapitlet och på så sätt för fram berättelsen om Zhuang, den unga kvinnan som lämnar Kina för London. Ordboken som hon slår i för att förstå sin engelska omvärld och som blir utgångspunkt för hennes reflektioner. Ofta blir det roligt. Men aldrig haha-patetiskt som berättelser om "människor som ska förstå ny kultur" gärna blir. Bland hennes korta kärnfulla formuleringar finns ofta poetiskt språk, beskrivningar av kärlek är stundtals ofattabart vackra.

Bit för bit gör Zhuang engelskan till sin. Språket blir bättre, meningarna längre.

Där kommer min språkförbistring in. Hennes språk är den stapplande engelskan. Den stapplande svenskan blir en direkt översättning av engelskans ord och grammatik och jag ångrar bitvis att det är på svenska jag läser den här boken.

Natt är lång. Tyst utanför. Bilar ibland köra förbi. Jag sitta på din stol. Jag känna mig liten bit tung. Jag känna mig liten bit svårt andas.

Samtidigt förstår jag inte hur man skulle kunna översätta boken annorlunda. Att göra om detta till "kinesisk-svensk"t är givetvis inte aktuellt. Hur ska man förhålla sig till "liten bit", som är direkt från osvenska "little bit". "Göra kärlek" är att annat begrepp som förekommer och är ett ordval man vanligen inte hör bland människor som lär sig svenska. Därför blir den väsentliga stapplande engelskan i svensk form ett hinder när jag läser. Jag hakar mig. Och det är synd för det är en tankeväckande och intressant bok. Nu läser jag ut den.