Jag läser alla böcker som har ordet tåg i titeln. Ibland är det mindre lyckosamt. Ibland blir det en stort lyckokast. Som nu. Från Bangalore åker Akhila för att tänka över sin situation. 45 år och ogift. Är det bra eller dåligt? I sovkupén möter hon fem andra kvinnor som med sina erfarenheter bidrar till Akhilas beslut.

Kvinnor som berättar sina liv i en tågkupé kan ju vara outhärdligt i bokform. Men de här indiska kvinnornas vardag och den här indiska författarens språk och berättarskicklighet gör att jag bara vill vråla Neeeeeeeeej när sista sidan, 393, bläddras fram. Inkännande, modernt och inte tillstymmelse till sentimentalitet. Bra, bra, bra!