K satte boken i händerna på mig och sa att "den här boken ska vara väldigt bra". Det var den! I huvudrollen står Maria.

Det uttalas Mar-eye-ah, så att det blir rätt från början.

Hon är skådespelerska men det står klart att det var ett tag sedan Carter, hennes man, gjorde de där två filmerna med henne. Hon är skadad och vingklippt. Ångesten finns på varje sida trots att boken är så sparsmakad i sitt berättarsätt. Vill man få ett exempel på isbergstekniskt berättarsätt ska man läsa denna bok. Visserligen talas och tänks det en hel del men det mesta är underförstått. Det ger en avskalad och mycket distanserad läsupplevelse.

Maria och Carter har ett barn tillsammans, Kate, som befinner sig på någon institution någonstans. Det är inte vad Maria vill, och saknaden finns där hela tiden.

"De ringde till mig", sa Carter inifrån sovrummet i en ton som om han sagt det många gånger förut. "De ringde till mig för att påpeka att oanmälda besök av föräldrarna bara kan försvåra barnets anpassning."

"Anpassning till vad". Maria stack in en nål i håret.

Med sina "vänner" runt sig, med sprit, fester och filmer går Maria bara mot undergång. En undergång beskriven mellan raderna. Oerhört intressant och spännande att läsa.

Distanseringen förstärks av att berättelsen utspelar sig i USA. Ibland undrar jag över om det finns en sådant här berättarsätt i dagens svenska litteratur, debutanter undantagna. Vad säger du K? Ge mig några namn.

Joan Didion är drygt 70 år och det är en ny översatt roman på gång: Kalifornia - min historia. Hon utges i Sverige på Atlas förlag.