Min numera lönearbetande och (sedan länge) utlandsboende dotter klagar på att det inte längre dyker upp några bokpaket i hennes brevlåda.
När hon studerade oroade jag mig ständigt att hon inte skulle ha råd att läsa tillräckligt mycket utan i stället lägga pengar på mat etc. Därför stack jag då och då åt henne några pocketböcker, i handen om hon var i närheten. Med post om hon inte var det. Samma sak börjar jag nu göra för hennes hemifrånflyttade lilebror.
Med jobb följde pengar och jag såg det inte lika nödvändigt att skicka böcker.
"Men det är ju inte det!" säger hon indignerat. "Det är ju det att det är så kul när det dyker upp böcker som jag själv inte tänkt på att läsa!"
Aha, tänker jag. Jag såg det ju mer pragmatiskt. Så nu får bokbreven börja rulla igen.
Jag har en liknande erfarenhet med min son. Det är drygt tre år sedan han flyttade hemifrån, men ofta tar han minst en bok med sig när han varit hemma och hälsat på. Han frågar alltid om jag har nån bra bok att ge honom att läsa. Det roligaste kommer sen, när han läst böckerna och vi delger varandra våra läsupplevelser. När jag handlar böcker åt mig själv tänker jag även på honom,vad han gillar eller inte gillar och vad han "borde" läsa. Det är också en sorts gemenskap, tycker jag. Så fortsätt att skicka dina bokbrev,för som din dotter antyder är det inte fråga om att själv ha råd eller inte...