A. Tiden angrips först, resten är oviss väntan är den långa titeln på Mats Kempes senaste roman med höstens snyggaste omslag. Jag tycker mkt om det renodlade, lite old-fashion sådär.

Allt handlar om en familj - eller den familj som sonen Jens försöker rekonstruera kanske. Hur blev den till? Vad står - och stod - de i förhållande till varandra i mamma-pappa-barn-spelet?

Jo, jag minns förstås Jens - nu är det han som står här på perrongen - stod där i Alvik, han var på väg hem. Kan ha varit oktober - eller mars - maj. Han var tretton - elva - femton. Steg på spårvagnen så där som han brukade - molande benhinnor, bakre vagnen.

Ibland är det solklart, konkret, inte svårt att förstå. Ibland är det som om någon berättar en historia med ryggen vänd mot mig. Jag fortsätter att läsa

B. Att läsa Haruki Murakami är att häpnande ligga med öppen mun och bara vara exalterad. Trots att Fågeln som vrider upp världen är över 700 sidor, läser jag varje sida i en långsammare takt för att den ska räcka länge.

C. Ska-snart-läsa - högen börjar bli löjligt hög och vinglig eftersom jag fyller på den varje dag med exvis Bombyx (Rambach) och Dödsbudet (Agrell). Tur att det är jullov snart. Eller vänta...är det då jag brukar köpa extra mkt böcker till mig själv?