My Paris av Gail Scott.

Vad är mitt Paris? En intressant fråga. Kan jag peka ut upplevelser eller platser som är det som definierar Paris för mig? Jag ställer mig frågan då och då när jag läser My Paris där en kvinna uppehåller sig i staden och delger mig sina intryck i korta, närmast telegramstilistiska sentenser.

58. Perfect autumn late afternoon. Thinking of going to Luxembourg. When phone ringing. P in the hospital!

Hennes Paris skådas allra bäst från fönstret. Ibland från några stilla promenader längs begränsade boulevarder. Det är ingen "vanligt turist" man möter här, snarare en observatör som noggrant återger allt det andra. Inte det kladdiga "paristourism.fr" utan mer stillhet och gråmelerat. Mkt bra. Och frågan kring mitt Paris kvarstår. Är det detta?

Oscar och den rosa damen av Eric-Emmanuel Schmitt. Jag citerar min mamma:

Helt fantastisk liten bok. Både rolig, sorglig och djupsinnig. Den har verkligen allt!

Och jag håller med. Perspektivet, men inte tankeformen och språket, är den cancersjuke Oscars. Han är tio år och kommer att dö. I samtal med en av damerna vars jobb är att underhålla barnen på sjukhuset uppmanas han att betrakta varje dag som tio år och berätta om sina upplevelser i brev till gud.

Det finns en hel del blaj-böcker om livets frågor, böcker som Alkemisten eller Tisdagarna med Morrie där någon livsvis människa presenterar sådant man hört och tänkt triljarder gånger tidigare, presenterat i kladdig och pretentiös easy-to-read-förpackning. I hate it. Livsfrågor är svåra. Ska man diskutera dem är Schmitts minimalistiska variant utmärkt.

Ännu en bra bit av Orbitór - Vänster vinge.

Kanske det i hjärtat av denna bok inte finns något anat än ett bländande, apokalyptiskt, gult skrik...I natt sov jag mellan dyvåta lakan urlakad på alla krafter och låg som ett fruset lik på en åker i den livlöshet inför vilken döden framstår som ett tröttsamt flängande [...]