Så var det dags för den sista litterära salongen på Strindbergs intima teater. Denna gång räknar jag in fler män än tidigare, fler personer i min egen ålder. I min väska har jag romanen Birgitta och Katarina och när den undersköna Alexandra Coelho Ahndoril läser ur den från scenen vill jag omedelbart slita upp boken och fortsätta läsningen på egen hand. Den är mycket mycket intelligent och bra.

När jag hör ett utdrag ur Carina Burmans senaste roman, Vit som marmor, drabbas jag av samma sak fast tvärtom. Den vill jag inte läsa.