Lotta Lotass senaste roman Den vita jorden består av 148 texter nerlagda i en ask. Romanen är, och här citerar jag baksidan av asken, "ett försök att genom formen - oordning - upphäva romanhandlingens krav på total ordning."

När jag öppnar asken ligger en text naturligtvis överst. "En andra sol går upp den morgonen. De ser den inte först" lyder de första två meningarna på bladet.

Är texterna slumpmässigt placerade i asken, eller har varje ask sin unika ordning?

Jag ringer till min dotter och diskuterar.

- Det måste vara en speciell historia, svårt att göra samma grej med en deckare.

- Mmm, kan man ha en mitt-i-läsningen-samtal? Eller blir det bara förvirrande?

Jag sitter på landet och öppnar asken igen. Det blåser och jag tänker att kommer det spela någon roll om ett blad blåser bort? Jag vill ha den bästa läsningen. I vilken ordning ska jag då läsa? Eller måste jag läsa flera gånger för att hitta det optimala?

Muminböckerna läser jag ju i ordning och nu ska jag bli wild and crazy och hoppas på det bästa.

"Men välj vilket papper som helst", säger min man irriterat. Tycker att jag gör en alldeles för stor sak av den där asken. "Eller läs inte alls eller skriv en egen början!" fortsätter han och markerar att han inte tänker lyssna på min monolog ytterligare en timme.

----------

Ett dygn senare. Jag har grubblat hela natten. Inte tänker jag vara en sådan som alltid läser i ordning! Jag är Snusmumriken, sätter handen rätt ner i asken och får upp den text som jag ska börja läsa. Och nu läser jag "Väderstationerna indelas i tre eller fyra ordningar," och all ångest över att det kunde ha blivit en bättre - eller i alla fall mer intressant - början slår jag undan. This is it.

Ända fram till att denna text är slut.