Laddar med 554 sidor Gavalda inför den 18 timmar långa tågresan Sthlm-Narvik. En halvtimme efter avgång meddelar konduktören käckt att färden mellan Gällivare och Narvik kommer att ske med buss eftersom spårarbete pågår. Nej! utbrister vi.  Det skakiga tågåkandet är själva skelettet i vår resa. Bussturerna ska läggas som varma skyddande ytskikt, inget annat. Vi surar en stund. Sedan gillar vi läget och boken plockas upp.

I Gävle har jag läst ganska många sidor, men det går trögt. Medelålders man är trött på sitt liv, han träffar några människor som får honom att inse vad som fattas. Se där, en formel som kan appliceras på många böcker. I den här romanen heter han Charles, lever tillsammans med Laurence och hennes dotter. Han är arkitekt men numera leder han omöjliga byggprojekt istället för att göra det som han en gång brann för, rita hus. Tankarna vandrar till Lost in translation när desillusion, saknad och längtan går som nedbrytande stråk i Charles. Men allra mest trötthet. Som färgglatt strössel ligger barndomsglimtar och jag förstår att den havererade vänskapen med grannpojken Alexis satt spår, att relationen till Alexis mamma Anouk var mycket stark. Nu när brevet kommer med raderna Anouk är död, söker Charles upp Alexis och här träffar han också den sällsamma kvinnan Kate.

Det är berättarsättet som gör att jag hakar upp mig. Det scenvisa fragmentariska, jo det är något jag tycker om  - stycken ofta bestående av stream of consciousness  och halva ord-  men ibland blir de korta avsnitten ytterligare sönderhackade med språkexcesser och utvikningar och jag tänker: var är redaktören?

Klockan åtta anländer vi till till Gällivare,  fortsätter upp över fjällen med buss. Vid riksgränsen ligger sjön ännu islagd och snön är så nära att den kan klappas på.

Här tackar jag de korta avsnitten. En halvminuts läsning, en halvminuts hänförelse av storslagen natur. En underbar kombination. Och läsningen blir allt lättare.

Ibland bryter Gavalda fiktionen genom att göra uttalanden om framtiden som den allvetande berättaren eller som här när Det Stora Steget ska tas:

Det som följer kallas lycka och lyckan är väldigt pinsam.

Låter sig inte berättas.

Säger folk.

Säger de.

Så hur ska hon göra?

Om författaren hade en liten gnutta sunt förnuft, skulle författaren alltså ta till en ellips. Har funderat på det. Har konsulterat sin litterära handbok.: [...] ANDRA DEF. 1. En elliptisk berättelse sätter handlingen i främsta rummet, undviker alla meningslösa avsnitt och samlar istället allt väsentligt i några få scener.

Och så löser författaren det hela.

Lyckan är en sällsam fågel ställer jag på hyllan i hytten på Ramberg när jag är klar. Jag är ändå ganska nöjd.  Om du har vägarna förbi - ha det! - kan du ta den.  Hytte n:o 7 precis invid den här vackra stranden, med enastående ebb och flod.

Lyckan är en sällsam fågel. Anna Gavalda

...

Mer om Lofoten.

Tidigare om [Anna Gavalda](http://www.ooofbok.se/etikett/Anna Gavalda/).