Att vistas i hotellfoajéer tycker jag mkt om. Hotellfoajén är en tidlös plats som innebär att jag är på resande fot - ett fint tillstånd - eller så kan jag låtsas att jag är det. Tidlösheten och äventyret finns inbyggd i atmosfären. Som just nu, när jag smyghänger på Grand hotell Stockholm för att få rätta känslan i bloggen om Människor på hotell.

20-talets Berlin. Ett annat Grand hotel* som bildar ramberättelsen i romanen. På hotellet finns personalen med sin hierarki, gästerna med sin. Jag läser om fabriksdirektören som ordnar en viktig affär. Den bittre läkaren som piggar upp sig när han efter alla år av ensamhet får sällskap. Prima ballerinan som börjar se slutet av sin karriär men av en slump faller i kärlek till en "tveksam men godhjärtad man."  Portieren som väntar på att hans fru ska föda deras barn. Att läsa romanen är som att titta på en fin svartvit film på TCM.

Att stå här på Grand Hotell i Stockholm är nästan lika fint.

Människor på hotell. Vicki Baum.

-----

Noterat:

Om författaren Vicki Baum går att läsa på Stadsbibblos sida.

Boken blev film 1932!

* Se här.