Om jag hade lyssnat till gårdagens samtal mellan Ingrid Elam och Markus Zusak innan jag läst Boktjuven hade jag blivit mkt attraherad av boken. Zusak berättade om sin roman så engagerande och lockande. Alla de historier han hört sina föräldrar berätta från världskrigstidens Tyskland och som han på olika sätt försökt närma sig och skriva om, är inte det som skulle fått mig på fall. Inte heller att Döden är berättare, att boken är 500 sidor lång och att nästan alla dör på slutet - tilltalande element för en roman - var det som skulle ha fått mig att köpa boken. Nej, det var att han sa att han ville berätta om människans komplexitet som var intressant. Gestaltat till exempel i ursprungshistorien om en tonårspojke som stod och tittade på när judiska fångar fördes genom staden, svältande och uttröttade. Pojken rusade in i sitthus, hämtade en brödbit och gav en äldre man som gråtande föll på marken och kramade pojkens ben av tacksamhet. Det goda i människan konstrasterat mot soldaten som ryckte undan pojken och misshandlade den judiska mannen. Människans komplexitet, det skulle ha lockat.

Men nu var det så att jag redan hade läst boken. Och jag tillhör de troligen få läsare som inte tyckte att den var så bra i sin helhet. Döden som berättare skulle kunna ha fungerat om man hade sluppit alla framåtblickar. Dessutom var boken för lång  och spretig, jag hade önskat den nedredigerad hundra sidor.

Och jodå. Många avsnitt berörde mig mycket. Historien är värd att berättas igen och med nya ord och perspektiv. Anne Franks dagbok kanske inte räcker. Hitler, menade Zusak, var en sådan ordets propagandist. I Boktjuven tar Liesel tillbaka ordet, fortsatte han. Det är aldrig fel.

Boktjuven. Markus Zusak.