Jag har sparat en liten papperslapp:

Jag heter Gunilla. Jag har en kastanj i fickan. Jag smeker alltid det vita papperet med en öppen hand, innan jag börjar skriva. Min hand är en berättelse. Min hand, som kramar kastanjen i fickan är en saga om ett träd. En saga om kastanjekärnans längtan efter att spräcka det hårda skalet och slå rot.

Jag hade spräckt det hårda skalet.

Var skulle jag slå rot?

Var kan kaos slå rot.

Helgen är full av plikter. När vi pausar från dem har vi Seinfeld-festival för att få skratta. Med jämna mellanrum läser jag Gunilla Linn Perssons Sagan om mig själv. Med vidöppen mun. Hur kan man skriva något så vackert om psykoser? Jag vill inte sluta läsa.