Att skriva om sitt liv. Varför det? Inga-Lill Valfridsson (Att skriva om sitt liv) skriver att det

Inom varje människa finns en längtan efter att manifestera sig, att visa vem man är, att bli en tydlig människa för sig själv och för andra.

För muminpappan handlar det om att

Måtte mina anspråkslösa anteckningar lända alla mumintroll och i synnerhet min son till fröjd och lärdom.

Jag höll under förra året en kurs i Kreativt skrivande för gymnasieelever och under några veckor skrev skribenterna självbiografiskt. Först tyckte de att det skulle bli lätt. "Skriver om sig själv gör man ju ändå." Men ju mer vi höll på desto svårare tyckte de att det var att inte gömma sig bakom fiktionen. "Man måste ju stå för det här. Tänk om man inte minns, vad gör man då? Det här ställer krav på sanning. " Muminpappan har lösningen:

Mitt en gång goda minne har visserligen blivit lite dimmigt. Men med undantag för några små överdrifter och förväxlingar som säkert bara höjer lokalfärg och eldighet skall den här självbiografin bli fullständigt sanningsenlig.

Det är populärt idag att gå skrivarkurs med just den självbiografiska inriktningen. Skrivarakademins (Folkuniversitetet) höstkurser är fulltecknade. Så varför ska man skriva om sitt liv? Är det för att "lända alla mumintroll till fröjd och lärdom"?

Valfridsson menar att det finns tre skäl: Personlig utveckling -där man vill lära sig förstå sig själv och sina handlingsmönster, Dokumentation - där man troligen räknar med andra läsare än sig själv, samt Ny livsplanering - när man är på väg någonstans och först vill göra upp med det gamla.

Muminpappas skäl torde alltså vara Dokumentationen när han berättar om sin äventyrliga ungdom.

Men vem ska läsa alla liv som nu skrivs. Är alla intressanta? På Konsum i förorten där jag bodde förr dök det en dag upp en bok skriven av en ung kvinna, utgiven med egna pengar. På reklamlappen stod det att alla pengar hon tjänade på denna Bok ett skulle gå till Bok 2 i en tänkt triologi om hennes liv. Så länge jag handlade på Konsum dök det inte upp någon mer bok, så kanske inte affärerna gick så bra. Eller också blev hon utgiven på ett annat förlag. Jag läste första sidan i boken, men tyckte inte att det lät så spännande iaf.

Själv skrev jag mina memoarer redan vid 15 år. Titeln var "Bara femton år", och jag var övertygad om att jag skaffat så mycket erfarenhet och livsvisdom att jag skulle "lända alla till fröjd och lärdom." Häftet (det blev inte särskilt långt skulle det visa sig...) hamnade i en låda.

Kanske bloggandet är ett slags never-ending-självbiografi.

15 år är kanske något tidigt att skriva självbiografi men inte måste den sortens skrivande vara nån sorts livsbokslut. Muminpappan vill egentligen sluta sin berättelse där han träffar Muminmamma men memoarerna får en epilog där alla figurer från ungdomen dyker upp och Äventyret kan fortsätta.

...en ny dag där allting kan hända om inte har nånting emot det.

Och det har man väl inte.